Jag hade haft ganska mycket sammandragningar och förvärkar under ett par veckors tid innan det beräknade datumet 081116 närmade sig. Sista veckan och dagarna innan tilltog de mer i styrka och smärta och de kom till och med, med viss regelbundenhet under ett par timmar åt gången vid ett par tillfällen. Men...

... Allt började söndagen 9 november vid klockan 08 på morgonen. Jag gick upp ur sängen för att gå upp på toaletten och kissa. När jag torkade mig var där en hel del blodblandat slem på pappret. Ganska precis därefter kände jag att de smärtsamma sammandragningarna var tillbaka - men det kändes lite annorlunda. Jag fick ett par smärtsamma sammandragningar innan jag gick in till resten av den sovande familjen för att rapportera läget. Kanske blir det bebis idag!?

Jag såg till att äta lite frukost och satte mig sen vid datorn och började klocka värkarna på värktimer för att få någon överblick över hur ofta de kom. Det visade sig att värkarna kom med mellan 3-10min mellanrum och varade i ca 30-40sekuder. Smärtan satt i både magen och ryggen och var helt hanterbar.

Jag fördrev några timmar och smärtan var ganska konstant. Vissa värkar gjorde mer ont än andra och höll i sig längre men det var i stort sett lika läge som tidigare. Det blodblandade slemmet fortsatte komma. Jag kände mig väldigt osäker på om det verkligen var på riktigt den här gången eller om det plötsligt skulle avta igen. Jag kände mig också nervös över hur vi skulle göra med storebror. Vi var bjudna på farsdagsmiddag kl 13 hos svärföräldrarna så storebror hade en given plats men när!?

Strax efter klockan 10 på förmiddagen ringde jag till förlossningen på Karolinska sjukhuset för att rådfråga. Mest för att jag kände mig så osäker på om det verkligen var igång och hur länge jag vågade vänta isåfall. Jag ville nog mest bara få läget bekräftat. Barnmorskan i telefonen tyckte att det lät som om förlossningen var igång men att värkarbetet behövde etableras mera. Värkarna skulle komma mer regelbundet och alla vara lika långa och hålla i sig längre. Jag fick komma in om jag ville men kände själv att det inte var dags ännu på ett tag. Det fanns gott om plats och vi bestämde att jag skulle åtekomma om någon timme om hur jag ville göra.

Värkarna fortsatte i samma tempo men blev mer intensiva och mer tryckande. Det var goda tecken tyckte jag, då gick det förmodligen framåt iallafall. Jag började känna mig lite snurrig och smått illamående och blev irriterad och tappade lusten för att prata. Jag behövde koncentrera mig på andningen vid varje värk och då förstod jag att nu är det nog på riktigt iallafall. Klockan var ca 11:30 och jag och sambon kom fram till att det var läge att ringa barnvakterna nu, det var sambons jobb. Farfar och farbror kom och hämtade storeror och det kändes lite konstigt att skiljas där. Sista gången jag bara har ett barn lixom... 

Nu kändes det bättre, nu kunde jag ha ont i fred. Sambon la sig och vilade och jag tog två Alvedon och ställde mig i duschen. Jag försökte vila lite men det gick inte, jag var alldelles för rastlös! Dessutom hade jag sovit bra hela natten.

Jag ringde återigen förlossningen vid klockan 12 för att stämma av och berätta hur det hade utvecklat sig. Jag pratade med en ny barnmorska nu som tyckte jag kunde vänta längre. Värkarna behövde bli längre och komma alla med ca 3min mellanrum. Jag fick komma in för en kontroll om jag ville men kände att jag kan vänta ett tag till.
Jag fördrev ytterligare några timmar med att packa BB-väskan mellan värkarna och förbereda det sista. Vid kl 14 kände jag att något måste hända och jag ville åka in för åtminstånde en kontroll även om det var med stor risk för att bli hemskickad igen.
 
Klockan 15 var vi framme på förlossningen och blev emottagna av en trevlig barnmorska. Vi fick komma in på ett undersökningsrum och prata lite med barnmorskan. Hon kopplade på ctg-kurvan och vi fick vänta 30minuter. Värkarna var onda med helt under kontroll med hjälp av andningsteknik. Efter 30minuters registrering återkom barnmorskan till oss. Hjärtljuden lät fina på bebisen men det var störningar och svårt att få sammandragningarna rätt registrerade. Hon undrade om jag ens hade några värkar Det hade jag! Hon ändrade lite och vi tog en ny registrering som visade att så var fallet även om de fortfarande inte var tillräckligt länga och regelbundna. Hon sa att hon skulle undersöka mig men att jag inte skulle bli allt för besviken om det inte hänt så mycket ännu. Hon trodde inte att dessa värkar var så effektiva. Hon undersökte mig och vi blev alla förvånade när det visade sig att jag var öppen 5cm! Hon hämtade en kollega som också konstaterade utplånad mjuk livmodertapp, öppen 5cm som kunde vidgas till 6cm och buktande hinnblåsa. Hon drog lite i hinnblåsan för att se om hon kunde stimulera värkarna något. "Här blir det bebis idag" konstaterade dem

Klockan 16:19 skrevs jag in på förlossningsavdelningen och fick lavemang samt duschade innan jag fick komma in på förlossningssal 4 där vårt 'team', två barnmorskor och en undersköterska och sambon mötte upp mig. Värkarna var något tätare nu men höll fortfarande i ca 40sekunder. Jag behövde koncentrera mig och andas mig igenom dem men jag behövde ännu ingen smärtlindring. Jag stod upp vid ett "gåbord". Några timmar gick och och vi pratade mycket med barnmorskorna som tyckte det var otroligt att jag var så pass opåverkad fortfarande och klarade mig fint med rätt andningsteknik. Jag fick mycket beröm.

Klockan 17:50 föreslog barnmorskorna mig att börja med lite lustgas på låg nivå. Jag kände mig osäker men kände att det kanske kan vara bra ändå då jag vet att det tar tid att komma i fas med den. I samband med det gjordes en ny undersökning som visade att det inte hänt någonting - fortfarande öppen 5cm. En besvikelse! och jag kände lite att de två timmarna som gått så bra var 'förgäves'... Barnmorskorna beslutade att något måste göras och föreslog amniotomi. De tog hål på hinnorna kl 18:12 och klart fostevatten avgick då. De satte samtidigt en skalpelektrod på bebisens huvud för bättre registrering av fosterljuden. Jag fick genast mycker mer ont och lustgasen kändes nu nödvändig. Värkarna var intensiva snabbt! Jag började få mycket effekt av lustgasen och fick som synhallucinationer och fick flera skrattattacker och pratade om konstiga saker enligt sambon

Efter klockan 19 någongång gjordes en ny undersökning och den visade att jag nu var öppen 7cm och att bebisen behövde sjunka ner mer i bäckenet. Barnmorskorna ville gärna koppla värkstimulerande dropp och hörde sig för med mig. Jag kände mig tveksam då jag redan hade riktigt intensiva värkar och var rejält groggy i pauserna och orkade helst inte prata. De bad mig att ställa mig upp till en början för att se om det kunde hjälpa. Jag kände själv att det var rätt att göra och de hjälpte mig upp till stående vid "gåbordet" igen.

Nu hände mycket och snabbt! Värkarna blev hysteriska och pressade starkt! Jag riktigt kände hur bebisen åkte ner i förlossningskanalen och det kändes allvarligt talat som om kroppen skulle knäckas av och att jag skulle dö. Smärtan var olidlig och jag tappade all kontroll kändes det som. Ctg-registeringen hamnade i ofas och jag kom i fel balans med lustgasen och jag kände att jag fick nog! Jag upplevde själv att jag skrek fast jag tror inte att jag gjorde det utan att det bara var mina tankar. Barnmorskorna frågade mig frågor och jag minns att jag inte var förmögen att kunna svara. De vred upp lustgasen för att jag ska få mer effekt och det var så SKÖNT!!! Jag hallucinerade och fick för mig konstiga syner och tappade min hörsel, jag kunde inte skilja på deras röster, frågor, radion eller andra ljud - jag var helt inne i dimman  
 
Strax efter klockan 20 kom en känsla som jag kände igen - krystkänslan. Barnmorskorna förstod genast och ville att jag skulle lägga mig i sängen i sittande gynläge som vi kommit överens om innan att jag skulle föda fram barnet i. Värkarna började nu som öppningsvärkar men övergick till krystvärkar. Barnmorskorna undersökte mig snabbt i sängen och jag var öppen 9cm. Jag fick inte krysta riktigt ännu så de bad mig hålla igen och jag minns att jag tänkte att det går inte och jag skiter i om jag spricker för jag orkar inte mer... Det trycke något enormt och jag fick genomlida några värkar av den karatären samtidigt som de sa att jag måste kissa nu. Jag sa direkt att det inte fanns en chans, och då tappade de mig snabbt med en kateter. Jag vred mig och kunde inte ligga still eller göra som de bad mig så ytterligare en barnmorska fick komma in för att hjälpa till.

De förberedde sängen och sa åt mig att göra plats för bebisen. Nu!?? Tänkte jag, som var inställd på timmar av krystande igen... "Nu kommer barnet snart" sa en av barnmorskorna och jag trodde de skämtade med mig så jag kände mig helt förvirrad men otroligt lättad och förväntansfull. Nu skulle jag krysta för att vad jag orkade och det gjorde jag. Det sved ordentligt men var inte alls så hemskt som jag mindes det. Jag trodde själv att det var lång bit kvar när de sa att "på nästa värk kommer bebisen". Det tog lång tid innan nästa värk kom (precis som vid första förlossningen! Det måste vart en rolig syn ) De försökte göra allt för att stimulera fram nästa värk och tillslut sa de "Nu vill bebisen komma ut!" Det kändes overkligt och spännande... Men nästa värk kom och ut kom vår bebis - VILKEN känsla återigen!!!!!   Jag såg direkt att det var en liten pojke

9 november klockan 20:37 föddes vår andra son, 4160g och 51cm och helt underbar

Sambon klippte navelsträngen och moderkakan kom ut kl 20:45. Barnmorskan undersökte mig och konstaterade att inga bristningar uppstått och att jag var hel så inga stygn behövdes

Efteråt är man ju lite i chock och jag var glad att det var över! Jag sa till sambon att det blir kanske inget tredje barn för jag vet inte om jag tänker gå igenom det här något mer nu... Förlossningen gick bra men jag trodde nog att det skulle gå lite snabbare än 12timmar (räknat från första värken hemma). Dessutom hade jag nog innerst inne trott eller hoppats kanske att bara för att det går snabbare eller att man har gjort det förr så gör det mindre ont... men så är ju inte fallet tyvärr
Några dagar senare när chocken hade släppt och jag ser tillbaka på förlossningen så är jag väldigt nöjd  När jag läser i journalen och kan få en bättre överblick över tidsperspektivet och av vad som egentligen hände, så inser jag att det gick ju ganska snabt trots allt när förlossningen väl var igång - kl 16 då värkarna var etablerade. Jag inser också att förlossningen faktisk blev som jag hoppats på innan. Att det ska börja på morgonen, inte gå för snabbt men inte heller för långsamt och att jag ska klara mig med andning, avslappning och lustgas som smärtlindring och sen ett betydligt lättare utdrivningsskede, bra peppning och fantastiskt stöd från förlossningspersonalen och sambon och så blev det ONT gör det ju

Njo... Jag kommer nog inte kunna låta bli att utsätta mig för detta en gång till ändå, längre fram - för det ÄR häftigt och betalningen är ju enorm

 

Jeanette

17 november 2008 22:57

intressant att läsa din förlossningsberättelse.
Kram

 

Anna

18 november 2008 20:47

Fin berättelse! Skönt att slippa sy ju!
Men jag kan inte låta bli att tänka "skönt det var med snitt" när jag läser ;-)
Här blir det ingen tredje gång...
Va duktig du var med andningen, verkade så avslappnad en bra bit in i förlossningen! :)

http://perla08.blogg.se

 

Irene

4 mars 2009 23:44

Grattis och bra kämpat :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Denna bloggen skapades som min graviditesdagbok nu är den graviditeten över och bebisen är ute - en ny tid har börjat!!! Den tiden tänker jag (av olika anledningar) fortsätta att dokumentera här på ny bloggadress.   VÄLKOMNA över dit nu!!!   ( Kan...

  Nu var det länge sen jag skrev igen! Vi har återigen haft lite otur med sjukdomar...   Storebror släpade återigen hem något virus som lillebror åkte på och blev rejält sjuk IGEN :( Dagarna innan julafton märkte jag att Vilmer var lite snuvig men j...

  Jag är med och tävlar om ett par coola tights från Rockefella på Barnshoppingbloggen !   ...

  Lillebror som var namnlös i 1månad har nu fått namnet VILMER !!! Fullständigt namn blir ~ Gustav Vilmer Efternamn ~ ...

  Det var länge sen jag skrev sist! Det har vart ganska mycket med det ena och det andra som har kommit i mellan och sen har det tagit ett tag att återupphämta allt. Storebror släpade hem något virus och blev sjuk och smittade även lilleman som också...